Var ute och promenerade igår när jag plötsligt mötte mig själv. Ytterst märklig upplevelse, förvisso var jag lite svarthårigare än vanligt, hade lyckats skaka av mig några kilon och tydligen piercat mitt vänstra ögonbryn men det var jag det gick det INTE att ta miste på. Ingen annan på denna runda planet vi kallar hem kan nämnligen packa så uselt och sedan desperat försöka transportera dessa fullpackade kollin till väskor till närsmsta incheckningsdisk/tågstation.

Jag har i mitt liv  spenderat en överdrivet hög andel åt att släpa på min mycket uppskattade men alldeles för stora väska. Till och från tågstationer, till och från flygplatser, längst gator i Östersund, London, Delhi. På tunnelbanan, genom flygplatser. Nu tänker vanligt folk..OCH? men det är här den totala bristen på packningskunskap spelar in. Eftersom jag vägrar gripa ett bra packningssystem så är det inte BARA denna enoma sak till resväska som ska med. Plussa på "handbagagen" där jag snittar en vikt på 15 kilo ( vad kan jag säga, böcker, anteckningsblock, smycken o vattenflaska blir det!!) sen e det datorn som ska med, en extra påse med det där man intefår ner nån annanstans, handväskan med det viktiga papper o sånt, pressbyråkasse med macka o krysstidningen. Utöver detta har jag ständigt minst en fyra lager kläder på mig, för att få med dem. jag har aldrig anlänt fräsch, det är svårt när man stressat (ALLTID STRESSAD!) småspringer i sin michelingubbeoutfitsläpandes på ett bagage som hade  fått Mobergs utvandrare att blekna!

Jag har heller aldrig, villket kanske förvånar föga så här långt in i inlägget, klarat mig under flygbolagets max för bagagevikt. Mitt personbästa ligger på en 17 kilos övervikt. Skulle jag flytta till Afrika då? Nej, jag skulle bara till London. Det bör även tilläggas att jag dock aldrig heller betalat något för övervikten nånsin, vilket lett till att min mamma helt på allvar tror att jag har fixat mig en deal, antingen med flygpersonal worldwide eller HAN där uppe. Jag säger inget, menar bara att jag har ett öga för vilken incheckningskö man ska ta, hur man ska tilltala personen i luckan och hur man uppehåller denne när viktsiffrorna syns.

All denna information kände jag att min look-a-like borde få ta del av. Svårigheten var bara hur så mycket kunskap skulle överföras på de två sekunderna jag hade på mig innan hon klev på den buss hon stig o väntade på. Jag valde istället på att telepatera allt detta samtidigt som jag för att visa min omtanke sa ett litet "lycka till"  med en välmenande ytterst förstående nick när jag hjälpte henne på med några av de 15 väskorna på bussen.  När bussen åkte iväg stog jag kvar på hållplatsen och såg efter den samtidigt som jag inom mig tänkte: ja du, nu sätts du verkligen på prov min vän. Look-a-liken såg ut genom fönstret mötte min blick med hela hennes mimik såg man att hon tänkte: hmm...knepig tjej....