Det händer mig inte ofta, tycker mig kunna tackla olika sorters människor hyfsat bra, haka på en konversation man egentligen inte fattar eller delar liksom. Men idag har jag två gånger hamnat i situationer som avslutas med att jag lite nervöst står o försöker le mig ur märkliga samtal, för att sedan avsluta med en lång inandning följt av ett: Nämensåommanskulletaoch.....

1. Nån ekonomisnubbe på kontoret säger helt random när jag går förbi:
- du e brun idag.
- ja, jaha....?
- det var du inte förut.
- nähe, jag.... eller...va.... Tystnad. Snubben står bara helt sonika framför mej o glor. Efter bekväma tio sekunder och följande obekväma tysta minut kommer så min inandning o sen, nämensåatt.... varpå jag mumlandes fortsätter vidare

2. Är utanför mitt hus och möter tant med liten lurvig hund. Hunden hoppar o vill hälsa. Jag böjer mig lite pliktskyldigt o försöker klappa skutthunden (inget jag tycker e sisådär jättemysigt). Tanten blir glad, och pratar först med mig o säger (som de alla gör)
- Han vill BAAAAARA hälsa
- jo, söt ( ljuger)
- jaha då ( nu byter tanten till bäbisspråk) du vill baaaara hälsa jahadå.
Jag har ju rest mig upp o vill gå vidare men kan man det medans tanten gör ljud.?
- (Tanten) nu ska flickan gå, flickan har väskan med sig så flickan kanske ska till affären..
Pratar tanten OM eller MED mig? jag står lite tveksamt kvar, vill hon att jag ska svara?
- flickan kanske ska handla mat (jorå, det e fortfarande bäbisröst) flickan kanske bor i detta huset och måste gå till posten...... eller så ska flickan träffa väninnorna, de kanske ska äta glass, (vid ordet glass går hunden i spinn och skuttar lyriskt upp o ned) jaha glass, glass gillar ju du. men flickan kanske inte äter glass, en del bantar ju nu när det e sommar..flickan kanske ska till stan, flickan kanske måste hinna med bussen.... flickan....
Här börjar tantens monolog om "flickan" bli obehaglig och jag gör (obemärkt?) sorti med inandningen och (ni anar) ....
- Nämensåatt.......