Jobbar ute på kvällar har många bra sidor. En av dem är att man upplever ett helt annat folkslag än de som visar sig dagtid. Mycket mer intresanta människor, eftersom de oftast hörs och syns mycket mer. Senast igår gjorde jag och min kollega oss en ny bekantskap. Man i sina bästa dagar står med en guitarr i ena handen, systemetpåse i den andra och killar en lejonstaty under hakan någonstans i city-Malmö. När I och jag lugnt spatserar förbi börjar mannen sjunga/yla fram melodi och vissa utvalda ord ur den gamla dängan "in the djungle the lion sleeps tonight". Han försöker föbrilt få oss att haka på i refrängen, när detta inte lyckas tycker han istället att det är på plats att han berättar valda delar ur sin livshsitoria för oss. Till bilden hör att mannen har en härlig och väl överdriven amerikansk brytning på sin svenska SOM han inte alls fått under nån uppväxt i staterna utan helt sonika bara valt att lägga till sitt språk och utal. Han vill så gärna ha ett amerikanskt arv, och säger sig själv härstamma i rakt nedstigande led från en mycket krigisk indianstam. 

- DOM KAN KALLA MIG VIT, vrålar han, MEN JAG ÄR RÖÖÖÖÖÖD. han dunkar sig själv för hjärtat för att understryka sin poäng.

-Jag kan bevisa det, fortsätter han, nu i mer förtolig ton.  Mannen står cirka 30 cm från mig och min kollega, alkoholhalten i hans kropp har grumlat känslan för personliga sfärer avsevärt. Plötsligt drar mannen in ett djupt och ljudligt andetag. Han blåser upp kinderna, stänger munnen och håller andan så i typ 10 sekunder. Hans ögon är uppspärrade och sakta blir hans ansikte rödare.
Där står vi två socialarbetare, mitt på stora gatan i malmö, runt om minglar nattsvirare, vi står ansikte mot ansikte med en vuxen man som håller andan och stirrar stint på oss. Röda ögon, uppblåsta kinder och sin gitarr har han med ena armen lyft över huvudet.

- SÅG NI! utbrister han stolt när han sekunder senare andats ut, jag kan bli röd HUR LÄTT SOM HELST. Jag ÄR en äkta indian.