I storstaden åker man tunnelbana, det är upplevelse i sig där uppförandekoden är "håll käften och se sur ut"och det anses tydligen INTE lämpligt att utbrista i ett exalterat OHiiiiiii varje gång ni lämnar en station.
Systern min bor i Solna och jag fick därför möjligheten att bekanta mig lite extra med just denna station. Målat i orange/röd känner man sig omsluten av värme. 
Jag kände mig exakt som en av de där glada gruppen röda blodkroppar som fick vara med om en massa äventyr i serien en cell-sam historia. Hela den känslan framkallade i sin tur en våg av glada minnen. Jag går i trean. Det är OÄ, fröken lämnar klassrummet för att komma tillbaka med den höga tv-vagnen från materialrummet. Hon sätter i sladden för att sedan klia sig lite i huvudet och mumla " hur fungerar det här nu då?" Hon hämtar teknikkunnig lärare som sätter in vhs:en och sedan trycker på den stora blåa playknappen. Det sprakar till och klassrummet fylls av tonerna till "livet,livet,livet" fröken går och släcker ljusrörslamporna i taket. Klassrummet andas förväntan. Vi ska få se tecknadfilm på lektionen.

För egen reflektion se nedan: