Nästan i vilket sammanhang som helst man nämner London så kommer alltid nån åsikt om dess tunnelbana upp. Det finns till och med hemsidor dedikerade åt detta fenomen med miljoner åsikter. Jag har ju nämnt tidigare om mitt mål angående sättet att färdas med värdighet med detta transportmedel, jag är inte riktigt där än håller mig fortfarande alltid nära en karta nervöst sneglandes på skyltarna vid varenda stopp.
I de underjordiska gångarna är det alltid stressigt, det är något med att veta att 2 miljoner människor snurrar runt här nere varje dag som lixom smittar av sig, det spelar igen roll att man är ledig har hur mycket tid som helst och inte alls någon anledning att småspringa mellan ansutningarna och kasta sig på tåget, för nåde den som måste ta nästa tåg som går om.....två minuter. Mitt knep för att motverka att jag själv rycks medi detta virvarr av stressade kostymer och själv börjar springa uppför rulltrapporna medan jag då ständigt måste mummla fram mantrat , excuse me, excuse me.. är att lyssna på långsamma feel good låtar på ipoden. She med Elvis Catello är att föredra. Med detta på full volym i öronen kan jag sedan maka mig fram i min egen mystakt med ett frånvarande leende på läpparn, medan mina medresenärer knuffar runt mig mellan sig, i sin stress att ta sig förbi. Med den höga volymen slipper man oxå höra dessa människors irriterande utrop och grymtanden över slöa turister( läs mig).Men jag måste erkänna att när den största fasan över attt åka vilse lagt sig så är tuben till stor underhållning för en filosoferande flicka i storstan.  Många lyssnar på musik, men då inte av samma lugna avstressande musikval jag själv gjort, nä utan det är musik man kan sjunga med till, vilket folk gör (!!!) eller dansa till. Vid mer än ett tillfälle har jag sett nån lycklig medmänniska skaka loss till nåt alldelest ydligen jättesvängig låt som de till min stora förjusning inte kunde kontrollera sin kropp för utan istället förs börjar knäppa med fingrana till för att sedan övergå till lite fram ochtillbaka på stället gung, har man riktig tur får man även ta del av några små krumhopp o piruetter! Mina tunnelbane studier har även resulterat i att jag nu kunnat lösa ett av vår tids största mysterier. Ni vet alladessa affärsgubbar som antineg läser nån ekonomi tidning eller e upptagna med sin telefon. Jag, och många med mej har ju alltid trott att dessa är några superviktiga alltid arbetande höjdare som på tunnelbanan hem hinner jobba lite extra innan nästa viktiga affärsmiddag. men NEJ. det jag trodde var viktiga sms angående köp och säljandes av aktier i miljonbelopps klassen visade sig vara. Tetris, ni vet spelet när man ska få bitar att passa ihop. Detta får man reda på när man sitter brevid en av dessa herrar. Vilket jag gjort. I respekt för hans superviktiga liv så satt jag mest o tittatde rakt fram för att inte störa nåt viktigt avtal med Hongkong, men nä, han satt o försökte nå person bästa i tetris..... ja, nu vet ni det. Viktiga gubbar spelar spel i sina telefoner.....