Det var förvisso några dagar sedan jag kom hem nu, men jag vill tacka berörda parter för ett alldeles underbart bemötande på min minisemester till Örebro. Speciellt tack till Karin som inte bara gick upp i ottan och försåg tre andra överförtjusta damer med nybakt bröd till söndags frukost men också för att hon är glädje och energi i dess renaste form!

Jag gör det varje gång jag sitter där. Lovar mig själv vid allt som kan tänkas vara heligt att aaaaaaldrig mer göra om det. Vad? Ta bussen till/från Oslo. Har aldrig hänt att bussen varit halvtom. Varje gång sitter jag där (gångplats vad annars) bredvid någon dam med stickningen i full fart och som placerar in ett par vassa armbågar i mellan mina revben lite nu och då framför ”tjugo någonting” tjejen vars mamma-väninna-pojkvän-före detta pojkvän-annan väninna ringer till hennes mobil var kvart och jag efter tre samtal vet allt om. Sen har vi den obligatoriske ”egen matlåda personen”, vart denne människa sitter kvittar, hans eller hennes medtagna mats lukt genomsyrar varenda vrå i bussen. Nu senast var det kebab någon smugglat på. På samma buss sitter minst en tant som oroligt springer fram till chauffören lite nu och då för att försäkra sig om att vi stannar i Årjäng ( ja, den stannar där) och att vi är där innan kl. 15.08 som det står i tabellen. Släng in någon halvonykter 50-årig man med slagfärdiga kommentarer till allt o alla, någon av valfritt kön som borde tagit en dusch på denna sidan millennieskiftet samt en busschaufför som på engelska med bred värmländsk dialekt förklarar att ”dä finns en tojlääät längst bak i bössa.”

Jag tar flyget hem till jul. Ska inte falla för billigt pris. Ska minnas. Ska ta flyg.