Nästan i vilket sammanhang som helst man nämner London så kommer alltid nån åsikt om dess tunnelbana upp. Det finns till och med hemsidor dedikerade åt detta fenomen med miljoner åsikter. Jag har ju nämnt tidigare om mitt mål angående sättet att färdas med värdighet med detta transportmedel, jag är inte riktigt där än håller mig fortfarande alltid nära en karta nervöst sneglandes på skyltarna vid varenda stopp.
I de underjordiska gångarna är det alltid stressigt, det är något med att veta att 2 miljoner människor snurrar runt här nere varje dag som lixom smittar av sig, det spelar igen roll att man är ledig har hur mycket tid som helst och inte alls någon anledning att småspringa mellan ansutningarna och kasta sig på tåget, för nåde den som måste ta nästa tåg som går om.....två minuter. Mitt knep för att motverka att jag själv rycks medi detta virvarr av stressade kostymer och själv börjar springa uppför rulltrapporna medan jag då ständigt måste mummla fram mantrat , excuse me, excuse me.. är att lyssna på långsamma feel good låtar på ipoden. She med Elvis Catello är att föredra. Med detta på full volym i öronen kan jag sedan maka mig fram i min egen mystakt med ett frånvarande leende på läpparn, medan mina medresenärer knuffar runt mig mellan sig, i sin stress att ta sig förbi. Med den höga volymen slipper man oxå höra dessa människors irriterande utrop och grymtanden över slöa turister( läs mig).Men jag måste erkänna att när den största fasan över attt åka vilse lagt sig så är tuben till stor underhållning för en filosoferande flicka i storstan.  Många lyssnar på musik, men då inte av samma lugna avstressande musikval jag själv gjort, nä utan det är musik man kan sjunga med till, vilket folk gör (!!!) eller dansa till. Vid mer än ett tillfälle har jag sett nån lycklig medmänniska skaka loss till nåt alldelest ydligen jättesvängig låt som de till min stora förjusning inte kunde kontrollera sin kropp för utan istället förs börjar knäppa med fingrana till för att sedan övergå till lite fram ochtillbaka på stället gung, har man riktig tur får man även ta del av några små krumhopp o piruetter! Mina tunnelbane studier har även resulterat i att jag nu kunnat lösa ett av vår tids största mysterier. Ni vet alladessa affärsgubbar som antineg läser nån ekonomi tidning eller e upptagna med sin telefon. Jag, och många med mej har ju alltid trott att dessa är några superviktiga alltid arbetande höjdare som på tunnelbanan hem hinner jobba lite extra innan nästa viktiga affärsmiddag. men NEJ. det jag trodde var viktiga sms angående köp och säljandes av aktier i miljonbelopps klassen visade sig vara. Tetris, ni vet spelet när man ska få bitar att passa ihop. Detta får man reda på när man sitter brevid en av dessa herrar. Vilket jag gjort. I respekt för hans superviktiga liv så satt jag mest o tittatde rakt fram för att inte störa nåt viktigt avtal med Hongkong, men nä, han satt o försökte nå person bästa i tetris..... ja, nu vet ni det. Viktiga gubbar spelar spel i sina telefoner.....  

Jag hamnade i en lite konstig situation häromdagen vilket resulterade i ett litet prekärt dilemma. Jag var på väg till tesco ( supermarknad!) , på ett ställe går gångvägen genom ett buskage, en passage på kanske 20 meter. Det är sen eftermiddag och det går en gammal, riktigt gammal, krokig man en bit framför mig. Han är alldeles tydligt muslim, för han har en sån lång skjorta, turban och jättelångt skägg. Den viktiga accesoaren här är dock hans käpp vars stöd denne man alldeles tydligt är helt beroende av och nyttjar sig av. Ok, jag går vägen fram i raska steg när jag ser att den gamle mannen plötsligt stannar upp, vänder sig mot träden vid sidan av vägen, börjar dra i hans mohammedanbyxors motsvarighet till gylf och mycket riktigt jodå, börjar lättar lite på trycket. ( Han har ingen aning om att jag e bakom)
Jaha, tänker jag det går ju bra o göra så oxå. Vägen e inte jättebred, jag har kanske en meters radie att svänga runt honom på.... Detta är inte dilemmat, jag hade kunnat titta upp i himlen, lagt i en extra växel och gjort omkörningen ganska smärtfritt. Nu till Tvisten, den jättegamle skröppelmannen tappar käppen mitt i hans lilla procedur.  Jag inser att han aldrig kommer kunna få upp käppen från marken igen, han kan ju knappt böja på knän o rygg. Han ger det några tappra vift, och får sen syn på mej, och mitt dilemma uppstår. A. Gå förbi, en främmande karl med nerdragen gylf är väl ett ganska klockrent gåvidare uppmaning, har inte jättelust att skutta dit, o plocka upp hans käpp men  B, en gammal hjälplös gubbe kan man ju inte bara gå förbi. jag har ju jobbat på nyby för 17.
Vad jag gjorde? Det tar vi en annan dag.....

Ok, jag har nu befunnit mig i det fotbollsälskande, thedrickande, forna kolonialmakten Storbritaniens huvudstad en vecka. Tillräckligt mycket tid för att ha hunnit land, börja komma in i rutiner kan tyckas, men så är dessvärre inte fallet. Konstigt att det bara gått en vecka, det känns som en evighet.
Jag har hunnit:
1. Träffat 300 internationella studenter, många av dem asiater med även Tyskland gör anspråk på att ligga i topp på delatagarlistan. Vi har vallats runt på campus tillsammans, runt i skolans oändliga vinklar och vrår samt många full lastade med en miljon informations blanketter och häften om allt från hur man hittar en läkare, använder telefonen i sitt rum till vart man ska vända sig om man råkat elda upp sina skolböcker. Självklart bar majoriteten av oss internationella studenter runt på allt detta material i de ryggsäckar med UEL:s logga på som vi alla fick under den först välkomst sammankommsten!
Sedan inte att förglömma har vi sjungit karaeoke tillsammans under en liten speciellt för internationelltvälinställda studenter. javisst en lite överförfriskad rumän vann förstapris med låten " all I neeeeeeed is a rythm divine(?) " i ett alldeles egenvalt tonläge!
Ok, summasummarum, man gillar dessa människor sköna udda individer alla med sin speciellatolkning av engelskan och dess uttal och alltid med ett leende ( läs flin) på läpparna!

2. Hunnit åldras till minst en 45 år. Ok, tydligen börjar man plugga tidigare i England, och på campus prioriteras första års studenter, vilket resulterar i att jag hamnat i en korridor med 5 18-19 åringar! Kan få en att känna sig ung och vital, eller lastgammal. Jag pendlar mellan dessa anar dock övervikt mot det sistnämnda.  Ingen av dem har bott hemmifrån innan vilket gördisskussionerna om vilken mat som ska lagas och handlas hem aningens ogenomtänkta.  Fast vem bryr sig egentligen om mat i dessa dagar, vår kyl är till 98% fyyld av alkohol eller groggvirke. övriga 2% är min mjölk och mina tomater! ja, det e högljudda, finniga, flamsiga men jättesnälla.

återkommer.....