Ibland fattas mej orden och då kan det sitta fint med ett väl utvalt citat som beskriver det man vill få fram, här kommer mina funderingar genom lotta på bråkmakargatans bevingade ord: "Det är så konstigt med mig. Jag kan nästan allt."
Tänker speciellt på min talang för att måla dörrliser. Är så sjukt bra på det. Väntar idel finbesök under våren och därav insett behovet av att piffa till hemmet. Det var då insåg jag insåg min fallenhet för just listmålning. Nu kommer det vara fint tills alla kommer. Jag kommer även tvinga folk att verbalt bekräfta min nyfunna färdighet.

En annan sak jag har gemensamt med lotta är den mentala åldern på runt sju år. Jag är nämnligen TOTALT öppen för omvänd psykologi, (ni vet när man säger till ett barn att du får INTE äta upp maten när det e just det man vill att de ska göra). Det som kanske gör mig liiiite vettigare än Lottas åldersgrupp är att jag medvetet kan köra taktiken på mej själ, funkade senast idag: 

Röst 1 i mitt huvud : det skulle verkligen behövas målas om i hallen (inklusive lister!)
Röst2 i mitt huvud: det e jobbigt. nej tack
Röst 1: sant, du måste INTE måla idag, det kan vänta...
Röst 2: mååååste ju inte måla, men jag kan ju börja liiiiite

RESULTAT: innan jobbet idag fick jag slitat, tvättat, tejpat kanter, måla första strykningen!! Gick lixom av bara farten när jag nu INTE behövde. som sagt det e konstigt....jag kan nästan allt! 

  ok, funderar på ett nyårslöfte om en månadens bild....

  Börjar med en resumé av 2009

Januari: Tog socionomexamen. Lämnade my life as I knew it i Östersund och flyttade till Malmö för projektledningskurs. 

Februari. Startade i kursens regi projektet Jalla Upp På Scen. flyttade till egen lägenhet på Kirsberg i  Malmö, började stora "jag kan själv projektet"med att måla om vardagsrum

Mars. Åkte runt på Malmös skolor och promotade JUPS. 100% projektet. Gav sig på malmös nattliv och blev trött i benen.

Jag o min kollega är ute och jobbar, vi möter en kvinna som stannat vid en sån där grön kupformad, komunal papperskorg. Just som vi går förbi lutar sig kvinnan fram knackar på papperskorgens tak, och ropar in i öppningen "Linda är du hemma?".  Vet inte vilken diagnos kvinnan har, men funderar på vad min kollega har att skylla på som helt sonika stannar upp, pekar på en annan pappaerskorg och enkelt konstaterar till kvinnan " Nä, hon gck precis till grannen".

Idag e det dock onsdag och jag har ett projekt. ett "terracottafärgat" (in swiiden wi kall it bajsbrunt) rum skola bliva vitt. den som har mest färg i håret vinner!

Note to self: Gå upp runt fyra tiden i ottan, ta fram smöret ur kylskåpet. gå och lägg dig ocg sov vidare till mer human timme. Lagom till frukosten är då smöret lagom bredbart.

Bregott må vara lite bättre, frågan e bara om det är värt irritationen och vredesutbrotten varje morgon när ovanstående rutin är glömd och jag vansinnig står och hackar ut flisor smör som sedan ödelägger ( ja, ödelägger sanna mina ord!!) min macka.

Känns bra att man först konstaterar att det är massa gift och farliga saker för barn för att sen..... placera ett barn mitt i problemets centrum för att verkligen belysa situationen. Kan vara soctanten i mig, men känns detta bra? njae...
 

alla människor är lika värda och välkomna.  Gillar att jag bor i en stad där man verkliggör detta. Andra komuner, ingen nämnd ingen klämd,  vänligen lär av exempel.....

Skulle bara in fort fort och köpa ett linne på monki. Hittar inte linnet i fråga och ber snällt en expedit om hjälp. Hon är hjälpsam och stegar snabbt fram till en hylla och börjar riva. "Sist jag såg det hängde dom här" mummlar hon efter ett tag, "vi måste ha flyttat runt" informrar hon mig om. Nu börjar en jakt på linnet, jag låtsas hjälpa till, det går en fem minuter, det går fem till. Expediten har gett sig tusan på att hitta det och frågar såsmåning om expedit nummer två. "sist jag såg det hängde det där" säger nummer två och pekar mot samma hylla där vår jakt startade. "nä, inte längre" säger expedit nummer ett, "vi måste ha möblerat om replikerar expedit nummer två. Nu har vi kommit överens om det och är nu tre i jackten på linnet. En halvtimme senare stegar jag nöjd ut med linnet och blir avvinkad av två nyfunna mycket nöjda vänner. Frågan man ställer sig är ju dock vad anledningen till ständig ommöblering i butiken gjorde för nytta i sammanhanget. är inte den som ställer mig mot förändring, men det måste finnas ett bättre sätt?

Minns händelsen. Försök glömma kavajen.

Om jag någon gång ser en leende joggare ska jag överväga saken.

/ Joan Rivers. 

För ett år sen samlade vi ihop oss i Östersund, i år bär det lite mer västerut. Glädje utlovas!